Hem/tross_admin

About tross_admin

Denna skribent har ännu inte fyllt i någon information.
So far tross_admin has created 17 blog entries.

Att kasta första stenen på nämndemän-  en märklig berättelse om en dom angående uppehållstillstånd

Den något krystade rubriceringen baseras på medias rapportering över amatördomarna till nämndemän som i Förvaltningsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen, (Mål nr UM 2281-17) i maj i år gjorde bort sig fullständigt och uppenbarligen dömde emot svensk lag med en uppmaning till lagstiftaren i domskälen:

”Som en fingervisning till lagstiftaren om att det i denna typ av fall snarare bör beviljas permanenta uppehållstillstånd finner migrationsdomstolen att Makarna X (vår ändring), oaktat lagtextens ordalydelse, ska beviljas var sitt permanent uppehållstillstånd.”

 För kännedom finns numer en lag som kallas begränsningslagen som bland annat anger att ett uppehållstillstånd till följd av synnerligen ömmande omständigheter ska vara tidsbegränsat och bestämmas till 13 månader.

Texten i domskälen andas i det närmaste ett medvetet obstruerande och man ser framför sig tre politiska vildar eller fanatiker som önskar göra karriär på uppenbart lagtrots med basen i någon slags omtanke.

Mycket riktigt konstaterar också rättens enda lagfarna domare i den skiljaktig mening som finns bilagd domen att:

”Det nu meddelade avgörandet strider rent objektivt mot av Sveriges riksdag fastställd lag och utgör även ett tydligt avsteg från domareden i 4 kap. 11 rättegångsbalken.”

Och som sig bör inledde JO en förundersökning, amatörerna stängdes av och dömdes sedan för tjänstefel, trots att de i förhör bedyrat att de inte förstått att domen som de inte författat (sådant görs regelmässigt av notarie och domare) och heller inte fått föredragen för sig stred mot svensk lag.

Så kanske berättelsen skulle ha slutat om nu inte JO tänkt en vända till. I beslut Dnr 4068-2017 av den 13 oktober i år anger JO i huvudsak att förundersökningen mot nämndemännen läggs ned eftersom punkten 4 i övergångsbestämmelserna till begränsningslagen kan tolkas på sådant sätt att migrationsdomstolen i ett fall som förevarande inte ska tillämpa begränsningslagen och att bestämmelsen redan uppfattats på det sättet i flera andra avgöranden.

JO avslutar med att ange att det finns skäl för lagstiftaren att se över utformningen av lagen, varför ett exemplar av beslutet skickas till Justitiedepartementet.

RIDÅ! Vilken tur att den lagfarne domaren och media inte fick avgöra nämndemännens eventuella tjänstefel. Fel verkar ha blivit rätt. Det uppenbara lagtrotset, som sannolikt inte var det men ändå, slutade i en uppmaning från JO till lagstiftaren.

Fallet för tankarna till Hjälmar Söderbergs uttryck: ”Det finns saker som man måste vara fackman för att inte förstå” och det är inte utan viss ödmjukhet man inser att det kan vara svårt att vara domare ibland.

Vi är något kluvna till nämndemäns vara eller icke vara i svenska domstolar, men alldeles oavsett vad man tycker om detta så måste väl ändå en viss rim och reson användas i eventuell kritik av systemet.

Vi är övertygade om att det stora flertalet nämndemän gör en tämligen storstilad insats, en insats som från början syftade till insyn i maktens korridorer kanske med korruptionshämmande effekter som följd eller i vart fall att folket skulle få insyn i de slutna rum av sekretess där besluten tas. Och detta mot ganska blygsam ersättning.

Vi tror också att det stora flertalet nämndemän försöker läsa på och sätta sig in i den materia som de ska döma över och att det i detta nog tacksamt tas emot råd från både notarier och domare.

Vi har nog däremot aldrig, förrän nu, varit med eller hört om nämndemän som påstås skriva domar såsom uppenbart lagtrots.

I avvaktan på någon form av beslut om huruvida vi fortsättningsvis ska ha nämndemän i svenska domstolar bör vi nog fundera kring vilka möjligheter till kunskap vi ger nämndemännen och i vilken form.

Flera nämndemän vittnar om bristfällig utbildning tillhandahållen av Domstolsverket och till och med en bristande förståelse för hur en överläggning till dom går till och på vilket sätt man ska få ta del av domskälen innan dom meddelas. Än mindre verkar nämndemännen få utbildning i det ansvar som man som nämndeman riskerar att åläggas.

Vore det inte en början, att försöka se till att liknande domar som vi nu belyst och som kan aktualisera tjänstefelsansvar inte uppstår? Eller ja, som domen skulle ha blivit om nu inte JO lagt sig i.

”Man vill inte vara den man är. Man vill vara den man inbillar sig att man kunde ha blivit.”- fortsätter Söderberg.

Vi inbillar oss att systemet med nämndemän har en viktig funktion och är tämligen bra men kan bli mycket bättre. Men det förutsätter kanske mer morot än piska.

Vi inbillar oss också att man ödmjukt bör vara adekvat försiktig med att peka ut nämndemän som potentiella brottslingar, kanske baseras det på kunskap som man inbillar sig att man skulle ha haft men inte har.

 

Carlberg/ Holm

By |2017-10-31T09:37:40+01:00oktober 17th, 2017|2 Lejon|0 kommentarer

Hockeyspelaren Lilja borde en domstol inte ens bedömt

Detta har enligt domstolen hänt och det stämmer väl med inspelningen av händelsen:

Jakob Lilja utdelar ett kraftigt slag med båda händerna med klubban mot Jens Olssons oskyddade nackparti bakifrån när pucken inte är i närheten. Slaget fällde Jakob Lilja till isen och medförde veckolång smärta.

Efter att ha tagit del av domskälen där Lilja döms för misshandel kan vi konstatera att domstolen anför några huvudsakliga skäl.

– Lilja har förstått att hans handlande skulle kunna orsaka smärta.

– Lilja har genom sitt handlande agerat utanför det idrottsrättsliga samtycket i allmänhet och det generella samtycke till våld som Jens Olsson har gett genom att delta i matchen.

Det första skälet är lätt att förstå. Genom att ge sin motståndare en cross-checking mot ett oskyddat nackparti orsakar man sannolikt smärta och det vet man om. I detta fall var det dessutom i en situation när pucken inte var nära och det ser ut som att Olsson, möjligen på grund härav, var helt oförberedd på våldet.

Det andra väcker däremot en del frågeställningar.

Domstolen anför att en ishockeyspelare anses samtycka till våld inom ishockeyns regelverk, d.v.s. exempelvis hårda tacklingar. Vidare anför domstolen att inom ishockey anses samtycket även sträcka sig till sådant som visserligen är otillåtet enligt ishockeyns regelverk, men som inte strider mot spelets idé. Det tillåtna handlandet anses vidare, i enlighet med läran om s.k. social adekvans, avse sådana gärningar som med beaktande av spelets regler och idé är att betrakta som tillåtna risktaganden.

Det angrepp som Jakob Lilja har utsatt Jens Olsson för är inte tillåtet enligt ishockeyns regelverk. Angreppet strider dessutom helt mot spelets idé. Det kan enligt tingsrätten inte heller med beaktande av spelets regler och idé anses röra sig om ett tillåtet risktagande från Jakob Liljas sida; i synnerhet inte som pucken var sex-åtta meter bort när slaget utdelades. Jakob Liljas gärning går därför utöver vad som ryms inom det generella samtycke till våld som Jens Olsson har gett genom att delta i matchen. Det är uppenbart att Jakob Lilja har insett detta.

För oss som tittar på idrott regelbundet är idrottsliga övertramp tyvärr inget ovanligt. Vi rodnar åt Zidanes skalle i bröstet på Materazzi till följd av sydländska förolämpningar, vi kanske ler i mjugg åt Ulf Samuelssons stenhårda tacklingar i knähöjd på kaxiga Kanadensare och vi tycker nog att Tie Domi fick vad han förtjänade i en antal matchers avstängning för en knockout på samma Samuelsson när han tittade bort. Allt detta leder till risk för skada och vågar vi påstå ligger helt utanför samtycket i att delta i en match. Eller gör det verkligen det?

Det är inte mycket vi hört från Samuelsson och Materazzi. Har de på något sätt kanske väntat sig ett angrepp såsom i farans riktning? Kan det vara så att dom faktiskt har en inte helt oskyldig provocerande del i händelseförloppet? Har Olsson genom sin kamp i matchen tillsammans med Lilja kanske haft att räkna med våld av det slag som Lilja nu döms för?

Det är så klart inte enkla frågor, men vi vill hävda att gränsen för våld inom idrott med hänsyn till hur det nu kommit att bli, ligger klart bortom det våld Olsson nu utsatts för. Detta särskilt med hänsyn till hur praxis utvecklats i förhållande till andra händelser. Se t ex Suárez bitningar. Betänk då att samtliga historiska idrottsliga övervåldssituationer har åklagare haft full möjlighet driva talan mot, utan anmälan. Har verkligen inte Olsson haft att räkna med visst övervåld?

Men i en tid som denna, när allmänna domstolar används som en slasktratt för alla de händelser som samhället inte orkar ta i tu med själv eller inte vet vad tusan man ska göra med så är vi inte förvånade.

Domstolarna hamnar i bedömande av situationer som domstolar inte ska bedöma. Det är då det blir konstigt och fel.

/ Carlberg, Hall & Sörlien

 

 

By |2017-10-30T16:05:06+01:00mars 31st, 2017|2 Lejon|0 kommentarer

Svenska häktningsregler är en skam

De långa häktningstiderna är en skamfläck i det svenska rättssystemet och en av de största utmaningarna i advokatyrket. Ens klient ställs efter några dygn som anhållen inför en häktningsdomare. Utredarsidan kan ha arbetat med ärendet under lång tid och besitter naturligtvis en mängd information som inte redovisas till den misstänkte eller dennes försvar. Utredarsidan kan undanhålla information från den misstänkte med hänsyn till reglerna om förundersökningssekretess.

Den misstänkte och hens försvarsadvokat har ett enormt informationsunderskott inför den för klienten viktiga häktningsförhandlingen. I bästa fall har en kort beskrivning angående brottsmisstankarna delgetts den misstänkte och dennes försvar någon timme före förhandlingen men alltför direkt vid förhandlingen. Detta ger försvararen små eller rent av inga möjligheter att skaffa motbevisning, undersöka klientens berättelse dvs ange motargument och förklaringar som kan fria klienten. Det är lätt att bli häktad i Sverige och ännu lättare att bli kvar i häkte under lång tid.

Det finns ingen yttre gräns för hur länge en person kan vara häktad. Detta förvånar många.

Att bli häktad innebär för många att räkningar inte kan betalas, att man mister sitt arbete, att partners och vänner vänder bort ryggen, att bostaden inte kan behållas då hyran uteblir och relationen till barnen tar skada

Även om hen i slutändan frias för brottet så kvarstår de negativa konsekvenserna av frihetsberövandet under lång tid. Många måste börja bygga upp sitt liv igen

Titta på SVT domstolen nu på tisdag den 21 mars 2017 där min f d klient Harriette Broman helt ostraffad kom att sitta häktat i nära 1,5 år för att drygt fyra år senare helt frikännas för de brott som hon suttit häktad för. Allt togs ifrån henne och nu bygger hon upp sitt liv igen men såren från vad den svenska staten utsatt henne för kommer aldrig att läka.

/ Sörlien

By |2017-10-30T16:05:11+01:00mars 19th, 2017|2 Lejon|0 kommentarer

När lagstiftaren genar på bekostnad av rättssäkerheten

Högsta domstolen meddelade idag den 15 mars 2017 i Ö 4833-16 ett beslut som bör få relativt stor betydelse för rättssäkerheten och sättet för hur lagstiftaren väljer att utforma lag.

X, som företräddes av undertecknad, dömdes i tingsrätten för att av oaktsamhet innehaft en tillståndspliktig laserpekare. Strålskyddslagen är, än så länge, konstruerad på så vis att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om krav på tillstånd för innehav av bland annat laserpekare. Regeringen har i strålskyddsförordningen meddelat att en stark laserpekare inte får innehas utan tillstånd. Starka laserpekare definieras bland annat genom en hänvisning till en standard framtagen av det svenska standardiseringsorganet SEK Svensk Elstandard. Denna standard kan köpas för 1091 kronor via SEK:s hemsida.

I det beslut som idag meddelades uttalar Högsta domstolen att eftersom den standard som ligger till grund för att en laserpekare ska anses vara stark, och som därmed är en förutsättning för straffansvar, enbart finns tillgänglig mot betalning skulle det strida mot legalitetsprincipen att döma X för innehav av laserpekaren.

Legalitetsprincipens huvudsakliga funktion kan enligt Högsta domstolen sägas vara att göra det förutsebart om straff kan följa på ett visst handlande. Enligt Högsta domstolen är en förutsättning då ”[…att den enskilda ska ha rimliga möjligheter att själv skaffa sig kännedom om regler som gäller.” Högsta domstolen menar att en grundläggande del av legalitetsprincipen därför får anses vara att gällande rätt finns tillgänglig för var och en utan något krav på betalning.

Högsta domstolens beslut väcker flera funderingar kring hur svensk lagstiftning är utformad och bevekelsegrunderna härför. En grundförutsättning för en fungerade rättsstat är enligt oss att alla människor ges samma möjligheter att tillgodogöra sig innehållet i gällande rätt. Det kan enligt vår mening aldrig vara godtagbart att lagstiftaren låter praktiska funktioner och kostnadseffektivitet, argument som ofta används för den lagstiftningskonstruktion som används i bland annat strålskyddslagen, gå ut över den enskildas möjligheter att överblicka gällande rätt. Ytterligare kan det ifrågasättas om ett system där det hänvisas till en standard på det sätt som för närvarande görs i strålskyddsförordningen alls kan anses vara effektivt då en eventuell ändring i en preciserad standard medför att en ändring i aktuell förordning måste göras för att den nya standarden ska gälla i straffrättsligt hänseende.

Efter Högsta domstolens beslut står det glädjande nog klart att den enskildas möjlighet att på ett enkelt och kostnadsfritt sätt skaffa sig kunskap om innehållet i gällande rätt är ett intresse som inte får åsidosättas. Förhoppningsvis kommer Högsta domstolens beslut påverka hur lagstiftaren agerar i framtiden såtillvida att förutsebarheten för den enskilda beaktas i än högre utsträckning än vad som görs idag, inte minst då det rör sig om användandet av blankettstraffstadganden.

Utgångspunkten i regeringsformen är att delegation av normgivningsmakt som innefattar frihetsstraff inte är tillåten. Vi vill mena att det finns anledning att betänka lämpligheten i att alls använda blankettstraffstadganden då det rör sig om normer innehållande frihetsstraff, inte minst då den utfyllande normen kommer från en lägre konstitution än regeringen och alldeles särskilt då den härrör från en privat standard.

Utöver att diskutera vilka effekter dagens beslut kan komma att få för normgivningen går det även att fråga sig vilka konsekvenser Högsta domstolens beslut får för redan utfärdade strafförelägganden och domar. Personer som dömts för brott mot strålskyddslagen genom att utan tillstånd inneha starka laserpekare har dömts genom tillämpning av en bestämmelse som HD nu uttalat står i strid med legalitetsprincipen och därför inte ska tillämpas.

Enligt oss är det en självklarhet att lagstiftaren aldrig ska tillåtas gena på bekostnad av rättssäkerheten. Det är upp till lagstiftaren att på ett tydligt, precist och för den enskilda lättillgängligt sätt definiera det kriminaliserade området för att så även definiera det straffria området.

 

/ Holm & Carlberg

 

 

 

By |2017-10-30T16:05:19+01:00mars 15th, 2017|2 Lejon|0 kommentarer

Tack EU-domstolen för att ni bryr er om ”vanliga medborgare” när de som ”har rent mjöl i påsen” tar genvägar

I dagarna meddelade EU-domstolen i ett förhandsutlåtande till en process i Sverige angående teleoperatörers skyldigheter att en ”generell och odifferentierad lagring” av uppgifter strider mot EU-rätt.

Detta medför sannolikt att telebolag i Sverige inte kan åläggas att lagra sina abonnenters förehavanden, d.v.s. var de befinner sig och vad de meddelar varandra t.ex. i sms.

Under 20 års tid har svensk polis och åklagare i mycket lutat sig mot just detta vid utredning av brott. Man har kunnat spåra de misstänkta och sedermera fått dom fällda för brott.

Att människor lagförs för de brott de begår är väl i sig bra. Men inte till vilket pris som helst.

telefon

Det är ingen tillfällighet att brottsligheten är nästan obefintlig i totalitära stater. Avlyssningen sker slentrianmässigt och staten (ibland demokratisk, ibland inte) tar nappatag med buset. Baksidan är att vi andra också drabbas, vi som förutsätts inte ha några problem med att vi granskas och att våra integritet eftersätts eftersom vi har ”rent mjöl i påsen”.

Och då har vi ännu inte berört risken för att insamlade uppgifter sparas och används i inkorrekt syfte. Vår erfarenhet från arbete med brottmål under ett halvt sekel säger oss att vara skeptiska och försiktiga. Vips dyker det upp ett telefonnummer från en av polisen angiven ”säker källa” eller plötsligt finns en piketstyrka som av en händelse på just den bro som en klient en halvtimme tidigare bestämts sig för att åka över. Ibland helt utan logisk förklaring.

Tillfälligheter? Nä knappast. Och att våra ”hemliga” myndigheter SÄPO och MUST inte för en dialog med polis och åklagare tar i vart fall inte vi gift på.

Således, det är befriande att EU-domstolen håller tillbaka Sveriges fartblindhet i sin iver att bekämpa brott och påminner oss om andra värden såsom integritet.

Att sedan sociala medier dundrar av arga åklagare väcker även andra frågor såsom den om tjänstemäns objektivitet, men det är en annan artikel.

/ Carlberg, Hall & Sörlien

 

 

 

 

 

 

 

 

By |2016-12-22T17:52:45+01:00december 22nd, 2016|Uncategorized|0 kommentarer

Kan vi lära något av fallet Amanda Knox?

Den amerikanska studenten Amanda Knox satt i fängelse i Italien i fyra år dömd för mord. Till en början ansågs bevisningen entydig och robust. Knox, som var bekant med offret, hade utfört mordet med sin italienska pojkvän. Det fanns DNA på ett mordvapen, en kniv påträffad i pojkvännens bostad. DNA:t kom från Knox och offret. Domstolen dömde Knox till 26 års fängelse. Detta kom sedermera att ändras och Knox frikändes och försattes på fri fot 2011.

I flera större uppmärksammade fall såsom fallet Amanda Knox men även i Sverige i det s.k. Balkongmålet, där Högsta domstolen ändrade hovrättens friande dom till fällande dom har, vid sidan om muntlig bevisning, den tekniska analysen av brottsplatsen, DNA-analys och blodanalys varit av synnerlig vikt för bedömningarna i ansvarsdelarna.

polis-tekniker

I de nämnda målen har i sent skede kompletterande utredning utförts av eller på begäran av andra än polis och åklagare. Kompletteringarna har sedermera lett till ändrade domar.

I fallet Amanda Knox bidrog kompletteringarna i huvudsak till att den DNA-bevisning i form av en besudlad kniv som åklagaren menade knöt Knox till brottsoffret inte ansågs tillräckligt säker. Sättet på vilket analysen utförts medförde risk för kontaminering, d.v.s. DNA kunde ha hamnat på kniven på annat sätt än via direkt beröring från den misstänkte och offret. Man kan t. ex. tänka sig ett scenario där de undersökande teknikerna överfört DNA genom analys av flera saker samtidigt. Detta ansåg domstolen vara en omständighet som tillsammans med avsaknad av övrig robust bevisning medförde att Knox inte skulle dömas.

I Balkongfallet bestod kompletteringarna dels av expertutlåtande kring en samlad analys av blodspår och en fallstudie, alltså en analys av hur en kropp faller från en balkong, vilket Högsta domstolen beaktade i sin bedömning av om det var ställt bortom rimligt tvivel att brottsoffret misshandlats och sedermera kastats ut från balkongen ifråga. Högst sannolikt bidrog kompletteringarna till att den friande hovrättsdomen ändrades till att den tilltalade dömdes för försök till mord.

Detta är så klart extremfall men visar ändå på något som är värt att uppmärksamma.

Polisutredningar är sällan fullgoda, om man med fullgoda menar att alla omständigheter har utretts så långt som möjligt. Men det visar också att utredande myndigheter ibland kommer till fel slutsatser och gör fel i tekniska analyser. Felen begås och felen rättas inte alltid till utan att det uppmärksammas, påtalas och åtgärdas av t.ex. advokaterna i nämnda fall.

Av det sagda följer att vi som försvarsadvokater aldrig kan lita på en utförd förundersökning, d.v.s. polisens och åklagarens utredning utan den måste granskas och ifrågasättas.

Av det sagda följer också att våra klienters möjlighet till rättsäkerhet och en rättvis bedömning i mångt och mycket är beroende av kvaliteten på utredningarna. Tvärt emot vad man skulle kunna tro är därför inte alltid en brist i utredningen en fördel för den misstänkte. Det visar om inte annat fallet Amanda Knox.

Att det mullrat i polisleden en längre tid har väl inte undgått någon. Det talas om bristfällig organisation, låga löner och personalbrist, vilket enligt poliserna själva lett till att förundersökningar blir outredda, att vittnen efter längre tid inte minns och att brott inte klaras upp.

Detta märker vi som försvarsadvokater av och det har uttryckts oro i tidigare debattinlägg från andra inom rättsväsendet, bland annat chefsåklagarna Andersson i Linköping och Angervåg i Norrköping.

Erfarenhetsmässigt gynnar väl utförda förundersökningar även våra klienters intressen. Det handlar inte bara om att eventuella frihetsberövanden förkortas utan även att oklarheter som inte sällan läggs våra klienter till last reds ut och risken för felbedömningar i domstolarna minskar. Grunden för förundersökningar är ju att de ska bedrivas objektiv och möjligheterna till det ökar om resurserna finns.

Slutsatsen av det sagda är att polisen måste få kosta. Det gynnar rättsäkerheten ur alla perspektiv.

Carlberg, Hall & Sörlien

 

By |2016-11-01T16:40:01+01:00november 1st, 2016|Uncategorized|0 kommentarer

Julias brott är sonat – så grattis till silvret

Som vi förstått det har du sonat ditt tidigare ”brott” och den senaste utredningen har inte visat att du gjort dig skyldig till något ytterligare.

Ta nu vara på den andra chans du fått och vinn många fler medaljer.

Simmerskan Julia

Till er som ropar efter något annat, att vi ska döma människor efter moraliska värderingar i drevliknande former önskar vi be er betänka följande. Se det i ett sammanhang utanför idrotten.

I samhället strävar vi att ge människor en andra, tredje och kanske fjärde chans. Vi bygger upp regelverk som gäller för alla undantagslöst och våra domstolar bedömer utan yttre påverkan vad som är bevisat. Räcker inte bevisningen är man fri från skuld. Brister utredningen väsentligt är man fri från skuld. Döms man ska man avtjäna sitt straff. Härefter ska man återanpassas. Man har sonat sitt brott som det heter.

Så en fråga till idrottsvärlden och dess profiler- vore det inte bra om vi hade rättsväsendets bedömningsgrunder även hos er? Eller är det rättsväsendet som ska ta efter de bedömningar som ni ropar efter?/ Carlberg & Hall

Publicerad som del i Aftonbladet debatt Julias brott är sonat – så grattis till silvret

By |2016-08-11T06:48:52+01:00augusti 11th, 2016|Uncategorized|0 kommentarer

Ska ungdomar ha mänskliga rättigheter?

Nu ropas det återigen på hårdare tag och snabbare åtgärder mot ungdomar som begår brott i storstädernas förorter. Man talar upprört om att ungdomarna skrattar åt polisen och förslag på hårdare straff för attacker på blåljuspersonal framförs.

Om detta kan man kanske vara överens men följande citat från Anna Dahlberg på Expressen angående förslag om jourdomstolar får i alla fall oss att rycka till och reflektera en smula.

”Det går givetvis att hitta invändningar mot jourdomstolar. Den gripne hinner exempelvis inte förbereda sitt försvar och eller få önskad advokat. Men alternativet till en snabb domstolsprocess i enkla ärenden är ofta ingen process alls, utan ett fönsterkuvert från åklagaren några månader senare. I det perspektivet är det mycket värt att unga kriminella faktiskt ställs inför en domare och möts av en omedelbar reaktion på sina brott.”

Tanken svindlar och åsikten kan inte tolkas på annat sätt än att den enskildes rättigheter till advokat och att förbereda sitt försvar ska stå tillbaka mot den allmänna uppfattningen om att nu ska vi ta till krafttag.

IMG_0027

I mycket kan man vara överens såsom att rådande situation är alarmerande. I annat kan man vara oense. Som orsakerna till kaoset. Kanske ska det snarare tas krafttag mot utanförskapet.

Men vår uppfattning är att om det är något man aldrig ska tumma på, i vart fall om vi ska göra anspråk på att vara ett demokratiskt land med mänskliga rättigheter, är rätten att förbereda sitt försvar. Ungdomar är dessutom i större behöv av vägledning och hjälp i detta än vuxna.

IMG_0026

Så kom gärna med förslag på åtgärder. Men ta inte genvägen över mänskliga rättigheter./ Carlberg & Hall

 

By |2016-05-23T16:45:35+01:00maj 23rd, 2016|Uncategorized|0 kommentarer

Vilka frågor får man ställa i våldtäktsmål?

För en tid sedan lyssnade jag på Sveriges radio P1. En advokatkollega – vars namn jag för tillfället inte kan komma ihåg – berättade om frågor som hon ställt till den misstänkta i våldtäktsmål. Frågorna gällde den misstänktes kalsonger. Frågorna var – enligt kollegan själv – helt meningslösa för rättegången. Syftet med frågorna var istället att demonstrera att offer i mål om våldtäkt inte skall behöva stå ut med frågor om sina underkläder.

Jag vill inte recensera en kollega. Men med det sagt vill jag kosta på mig några reflektioner.

Skärmavbild 2015-10-07 kl. 13.02.46

För det första: En rättegång om våldtäkt är något allvarligt. Den passar dåligt för att skaffa sig billiga poänger i sociala eller traditionella medier.

För det andra: Det är viktigt att försvarsadvokater får ställa frågor inom ett brett spektrum. Det gäller även saker som kan vara jobbiga att prata om. Detta är extra viktigt i mål om våldtäkt där ord ofta står mot ord.

För det tredje: Även med ett minimum av empati går det att förstå att inte bara målsäganden utan även den som är misstänkt i ett våldtäktsmål befinner sig i en jobbig situation. Det kan vara att den tilltalade har begått en hemsk gärning men det är i alla fall en människa. Det är onödigt med meningslösa frågor till vederbörande. Och hemska tanke, den som är misstänkt kan vara oskyldig och då är ju offer och förövare inte vad de kan se ut att vara.

Jag kan bara hoppas att vi slipper onödiga frågor i våldtäktsmål framöver./ Hall

By |2016-05-16T07:48:27+01:00maj 16th, 2016|Uncategorized|0 kommentarer

96 år av fördomar med öppet sinne

Min mormor kommer inte att överleva dagen till följd av en stroke säger läkarna. Så är det. Jag trodde hon skulle leva för evigt. Och kanske överlever hon det här också. Oj vad vi kommer att skratta då.

Den typen av människa finns snart inte längre. Jag vet inte om det var fattigdomen eller det krassa kriget som formade henne, men jag gillar resultatet, om än att priset var obeskrivligt högt.

Hon klev höggravid ur en fiskebåt på Gotlands kust efter en blöt vecka av helvetes bomber och hon såg inte tillbaka. Från helvetes fattigdom på vischan i Lettland genom klassresa och akademiskt umgänge till helvete igen. Och sedan… en dräglig tillvaro i Sverige. Utan extravaganser, men dräglig.

När mormor pratar om känsliga saker, såsom att henne bästa vänner deporterades till Sibiren eller läger i Tyskland rycker det knappt i ögonlocken. När mormor tror att 50-tals uppfinningen ”barnhagen” innebär att man kan lämna två barn under 3 år däri och gå på bio, så tror hon faktiskt det. Att mat är föda (läs bränsle) och att allt som närmar sig ”smaka gott” är lättja är lika sant för mormor som att åldern 84 år inte är ett hinder för att gå på kurs i italienska eller att 15 år är gränsen för ett dricksglas vodka och en macka med oätlig fisk (Riga sprats), i vart fall hemma hos mormor.

Sprats

Ingenting har varit omöjligt och allt kan och ska man ha en uppfattning om. Finliret d.v.s. hur mottagaren uppfattar det, har inte funnits tid för och har bortrationaliserats. Mattan man sopar in under ska ju tvättas, så mormor sopar upp istället.

Samma mormor som till min syster uttryckt ”Om ni får barn blir det zebror”, åsyftandes min systers dåvarande sambos utomeuropeiska bakgrund, frågar mig uppriktigt om jag vill berätta om min homosexualitet vid 14-års ålder när jag tagit hål i örat. Det förra ett smaklöst till synes obegripligt uttryck ställt mot i det senare en ömsint stöttande fråga till en ung vilsen man.

Men aldrig, aldrig står mormor på sig om hon tvingas förklara sig, om hon efter 90 års fördomar inser att hon haft fel. Aldrig skulle hon hävda sin rätt att säga negerboll för att ”hon alltid gjort så”. Mormor anpassar sig för att hon efter 90 år inte slutar lära sig, för att hon efter 90 år vill utvecklas. För är man inte intresserad av att utvecklas så lever man inte.

Jag tänker att jag hoppas det kommer att finnas kvar. Politiskt inkorrekta människor med stora förändringsbenägna hjärtan- fördomsfulla med öppet sinne./ Carlberg

By |2016-04-25T15:02:49+01:00april 25th, 2016|Uncategorized|0 kommentarer