Blogg2017-11-17T09:44:49+02:00

Kan vi lära något av fallet Amanda Knox?

Den amerikanska studenten Amanda Knox satt i fängelse i Italien i fyra år dömd för mord. Till en början ansågs bevisningen entydig och robust. Knox, som var bekant med offret, hade utfört mordet med sin italienska pojkvän. Det fanns DNA på ett mordvapen, en kniv påträffad i pojkvännens bostad. DNA:t kom från Knox och offret. Domstolen dömde Knox till 26 års fängelse. Detta kom sedermera att ändras och Knox frikändes och försattes på fri fot 2011.

I flera större uppmärksammade fall såsom fallet Amanda Knox men även i Sverige i det s.k. Balkongmålet, där Högsta domstolen ändrade hovrättens friande dom till fällande dom har, vid sidan om muntlig bevisning, den tekniska analysen av brottsplatsen, DNA-analys och blodanalys varit av synnerlig vikt för bedömningarna i ansvarsdelarna.

polis-tekniker

I de nämnda målen har i sent skede kompletterande utredning utförts av eller på begäran av andra än polis och åklagare. Kompletteringarna har sedermera lett till ändrade domar.

I fallet Amanda Knox bidrog kompletteringarna i huvudsak till att den DNA-bevisning i form av en besudlad kniv som åklagaren menade knöt Knox till brottsoffret inte ansågs tillräckligt säker. Sättet på vilket analysen utförts medförde risk för kontaminering, d.v.s. DNA kunde ha hamnat på kniven på annat sätt än via direkt beröring från den misstänkte och offret. Man kan t. ex. tänka sig ett scenario där de undersökande teknikerna överfört DNA genom analys av flera saker samtidigt. Detta ansåg domstolen vara en omständighet som tillsammans med avsaknad av övrig robust bevisning medförde att Knox inte skulle dömas.

I Balkongfallet bestod kompletteringarna dels av expertutlåtande kring en samlad analys av blodspår och en fallstudie, alltså en analys av hur en kropp faller från en balkong, vilket Högsta domstolen beaktade i sin bedömning av om det var ställt bortom rimligt tvivel att brottsoffret misshandlats och sedermera kastats ut från balkongen ifråga. Högst sannolikt bidrog kompletteringarna till att den friande hovrättsdomen ändrades till att den tilltalade dömdes för försök till mord.

Detta är så klart extremfall men visar ändå på något som är värt att uppmärksamma.

Polisutredningar är sällan fullgoda, om man med fullgoda menar att alla omständigheter har utretts så långt som möjligt. Men det visar också att utredande myndigheter ibland kommer till fel slutsatser och gör fel i tekniska analyser. Felen begås och felen rättas inte alltid till utan att det uppmärksammas, påtalas och åtgärdas av t.ex. advokaterna i nämnda fall.

Av det sagda följer att vi som försvarsadvokater aldrig kan lita på en utförd förundersökning, d.v.s. polisens och åklagarens utredning utan den måste granskas och ifrågasättas.

Av det sagda följer också att våra klienters möjlighet till rättsäkerhet och en rättvis bedömning i mångt och mycket är beroende av kvaliteten på utredningarna. Tvärt emot vad man skulle kunna tro är därför inte alltid en brist i utredningen en fördel för den misstänkte. Det visar om inte annat fallet Amanda Knox.

Att det mullrat i polisleden en längre tid har väl inte undgått någon. Det talas om bristfällig organisation, låga löner och personalbrist, vilket enligt poliserna själva lett till att förundersökningar blir outredda, att vittnen efter längre tid inte minns och att brott inte klaras upp.

Detta märker vi som försvarsadvokater av och det har uttryckts oro i tidigare debattinlägg från andra inom rättsväsendet, bland annat chefsåklagarna Andersson i Linköping och Angervåg i Norrköping.

Erfarenhetsmässigt gynnar väl utförda förundersökningar även våra klienters intressen. Det handlar inte bara om att eventuella frihetsberövanden förkortas utan även att oklarheter som inte sällan läggs våra klienter till last reds ut och risken för felbedömningar i domstolarna minskar. Grunden för förundersökningar är ju att de ska bedrivas objektiv och möjligheterna till det ökar om resurserna finns.

Slutsatsen av det sagda är att polisen måste få kosta. Det gynnar rättsäkerheten ur alla perspektiv.

Carlberg, Hall & Sörlien

 

Julias brott är sonat – så grattis till silvret

Som vi förstått det har du sonat ditt tidigare ”brott” och den senaste utredningen har inte visat att du gjort dig skyldig till något ytterligare.

Ta nu vara på den andra chans du fått och vinn många fler medaljer.

Simmerskan Julia

Till er som ropar efter något annat, att vi ska döma människor efter moraliska värderingar i drevliknande former önskar vi be er betänka följande. Se det i ett sammanhang utanför idrotten.

I samhället strävar vi att ge människor en andra, tredje och kanske fjärde chans. Vi bygger upp regelverk som gäller för alla undantagslöst och våra domstolar bedömer utan yttre påverkan vad som är bevisat. Räcker inte bevisningen är man fri från skuld. Brister utredningen väsentligt är man fri från skuld. Döms man ska man avtjäna sitt straff. Härefter ska man återanpassas. Man har sonat sitt brott som det heter.

Så en fråga till idrottsvärlden och dess profiler- vore det inte bra om vi hade rättsväsendets bedömningsgrunder även hos er? Eller är det rättsväsendet som ska ta efter de bedömningar som ni ropar efter?/ Carlberg & Hall

Publicerad som del i Aftonbladet debatt Julias brott är sonat – så grattis till silvret

Ska ungdomar ha mänskliga rättigheter?

Nu ropas det återigen på hårdare tag och snabbare åtgärder mot ungdomar som begår brott i storstädernas förorter. Man talar upprört om att ungdomarna skrattar åt polisen och förslag på hårdare straff för attacker på blåljuspersonal framförs.

Om detta kan man kanske vara överens men följande citat från Anna Dahlberg på Expressen angående förslag om jourdomstolar får i alla fall oss att rycka till och reflektera en smula.

”Det går givetvis att hitta invändningar mot jourdomstolar. Den gripne hinner exempelvis inte förbereda sitt försvar och eller få önskad advokat. Men alternativet till en snabb domstolsprocess i enkla ärenden är ofta ingen process alls, utan ett fönsterkuvert från åklagaren några månader senare. I det perspektivet är det mycket värt att unga kriminella faktiskt ställs inför en domare och möts av en omedelbar reaktion på sina brott.”

Tanken svindlar och åsikten kan inte tolkas på annat sätt än att den enskildes rättigheter till advokat och att förbereda sitt försvar ska stå tillbaka mot den allmänna uppfattningen om att nu ska vi ta till krafttag.

IMG_0027

I mycket kan man vara överens såsom att rådande situation är alarmerande. I annat kan man vara oense. Som orsakerna till kaoset. Kanske ska det snarare tas krafttag mot utanförskapet.

Men vår uppfattning är att om det är något man aldrig ska tumma på, i vart fall om vi ska göra anspråk på att vara ett demokratiskt land med mänskliga rättigheter, är rätten att förbereda sitt försvar. Ungdomar är dessutom i större behöv av vägledning och hjälp i detta än vuxna.

IMG_0026

Så kom gärna med förslag på åtgärder. Men ta inte genvägen över mänskliga rättigheter./ Carlberg & Hall

 

Vilka frågor får man ställa i våldtäktsmål?

För en tid sedan lyssnade jag på Sveriges radio P1. En advokatkollega – vars namn jag för tillfället inte kan komma ihåg – berättade om frågor som hon ställt till den misstänkta i våldtäktsmål. Frågorna gällde den misstänktes kalsonger. Frågorna var – enligt kollegan själv – helt meningslösa för rättegången. Syftet med frågorna var istället att demonstrera att offer i mål om våldtäkt inte skall behöva stå ut med frågor om sina underkläder.

Jag vill inte recensera en kollega. Men med det sagt vill jag kosta på mig några reflektioner.

Skärmavbild 2015-10-07 kl. 13.02.46

För det första: En rättegång om våldtäkt är något allvarligt. Den passar dåligt för att skaffa sig billiga poänger i sociala eller traditionella medier.

För det andra: Det är viktigt att försvarsadvokater får ställa frågor inom ett brett spektrum. Det gäller även saker som kan vara jobbiga att prata om. Detta är extra viktigt i mål om våldtäkt där ord ofta står mot ord.

För det tredje: Även med ett minimum av empati går det att förstå att inte bara målsäganden utan även den som är misstänkt i ett våldtäktsmål befinner sig i en jobbig situation. Det kan vara att den tilltalade har begått en hemsk gärning men det är i alla fall en människa. Det är onödigt med meningslösa frågor till vederbörande. Och hemska tanke, den som är misstänkt kan vara oskyldig och då är ju offer och förövare inte vad de kan se ut att vara.

Jag kan bara hoppas att vi slipper onödiga frågor i våldtäktsmål framöver./ Hall

96 år av fördomar med öppet sinne

Min mormor kommer inte att överleva dagen till följd av en stroke säger läkarna. Så är det. Jag trodde hon skulle leva för evigt. Och kanske överlever hon det här också. Oj vad vi kommer att skratta då.

Den typen av människa finns snart inte längre. Jag vet inte om det var fattigdomen eller det krassa kriget som formade henne, men jag gillar resultatet, om än att priset var obeskrivligt högt.

Hon klev höggravid ur en fiskebåt på Gotlands kust efter en blöt vecka av helvetes bomber och hon såg inte tillbaka. Från helvetes fattigdom på vischan i Lettland genom klassresa och akademiskt umgänge till helvete igen. Och sedan… en dräglig tillvaro i Sverige. Utan extravaganser, men dräglig.

När mormor pratar om känsliga saker, såsom att henne bästa vänner deporterades till Sibiren eller läger i Tyskland rycker det knappt i ögonlocken. När mormor tror att 50-tals uppfinningen ”barnhagen” innebär att man kan lämna två barn under 3 år däri och gå på bio, så tror hon faktiskt det. Att mat är föda (läs bränsle) och att allt som närmar sig ”smaka gott” är lättja är lika sant för mormor som att åldern 84 år inte är ett hinder för att gå på kurs i italienska eller att 15 år är gränsen för ett dricksglas vodka och en macka med oätlig fisk (Riga sprats), i vart fall hemma hos mormor.

Sprats

Ingenting har varit omöjligt och allt kan och ska man ha en uppfattning om. Finliret d.v.s. hur mottagaren uppfattar det, har inte funnits tid för och har bortrationaliserats. Mattan man sopar in under ska ju tvättas, så mormor sopar upp istället.

Samma mormor som till min syster uttryckt ”Om ni får barn blir det zebror”, åsyftandes min systers dåvarande sambos utomeuropeiska bakgrund, frågar mig uppriktigt om jag vill berätta om min homosexualitet vid 14-års ålder när jag tagit hål i örat. Det förra ett smaklöst till synes obegripligt uttryck ställt mot i det senare en ömsint stöttande fråga till en ung vilsen man.

Men aldrig, aldrig står mormor på sig om hon tvingas förklara sig, om hon efter 90 års fördomar inser att hon haft fel. Aldrig skulle hon hävda sin rätt att säga negerboll för att ”hon alltid gjort så”. Mormor anpassar sig för att hon efter 90 år inte slutar lära sig, för att hon efter 90 år vill utvecklas. För är man inte intresserad av att utvecklas så lever man inte.

Jag tänker att jag hoppas det kommer att finnas kvar. Politiskt inkorrekta människor med stora förändringsbenägna hjärtan- fördomsfulla med öppet sinne./ Carlberg

Föraktet finns- vad gör vi nu?

Idag upplever jag ett tilltagande förakt i samhället mot rättssystemet. Mig veterligen finns det inget vetenskapligt belägg som stödjer min tes men allt behöver inte vara noggrant uppbackat för att känna doften av rök. Och där rök finns, finns eld.

Lacke

Alla ska ställas lika inför lagen. Att människor lagförs på jämlika villkor är en grundval i ett demokratiskt samhälle. Tilltro till rättssystemet är således en grundval i ett välmående demokratiskt samhälle. Hur skapar man förtroende för rättsystemet? Hur motarbetar man ett tämligen utpräglad förakt mot denna essentiella konstruktion?

Jo, man arbetar gentemot de människor lagen avser att gälla. Allihopa. Det är dumdristigt att tro att det endast är outbildade ’’unga arga män’’, i behov av att hävda sin kollosalt ilskna manlighet, som problematiken berör. Misstron mot rättsamhället, och demokratin i förlängningen, engagerar många fler än dessa och bör därför anses högst alarmerande. Vissa människor drabbas dock mer än andra.

Det handlar om modern som plötsligt blir uppsagd från jobbet utan vidare förklaringar, att det möjligen strider mot arbetsrättsliga förbindelser, det är hon inte medveten om. Det innefattar såväl ungdomar som vuxna människor som trampat på utkanten av utanförskapets marker så länge de kan minnas. Misstro mot rättssystemet, det har den som gång på gång blir hotad och hetsad utan att uppviglaren erhåller några som helst juridiska påföljder, polisanmälan mynnar förmodligen ut i en ytterligare nedläggning av förundersökning.

Den gemensamma nämnaren är omöjlig att förbise om man inte nitiskt försöker – det handlar främst om strukturellt missgynnade människor.

Man hatar inte polisen för att man är född polishatare, likväl föraktar man inte rättsväsendet för att det är trendigt att göra det. Vi måste förstå att föraktet är ett mångfacetterat problem som bottnar i andra perifera faktorer.

Fattas utbildning, utbilda – betygsätt inte elever utifrån efternamn vilket uppdagats senaste tiden. Saknas jobb, ge unga vuxna en ärlig chans på arbetsmarknaden – inte fyra timanställningar för att få ihop en dräglig inkomst.

Jag är väl medveten om att man inte kan lösa komplexa samhällsproblem genom att skriva ett par rader men man kan heller inte bota en sjukdom utan att inse att man har en. Föraktet finns, vad gör vi nu?

/ Kidane

Load More Posts

Senaste inläggen

Arkiv