/2 Lejon

Betongpartiet Liberalerna

Liberalerna vill vara ett parti som försvarar friheten. Det verkar inte gälla i alla delar. Under det landsmöte  som skall hållas i helgen skall ombuden ta ställning till ett förslag att avskaffa det nuvarande systemet för villkorlig frigivning.

Det nuvarande systemet för villkorlig frigivning innebär att en person som döms till fängelse släpps efter två tredjedelar av straffet. Den som exempelvis döms till sex års fängelse får i praktiken avtjäna fyra år.

Vi vill uppmana alla ombud på Liberalernas landsmöte att rösta mot detta förslag.

För det första: Om samhället vill minska brottsligheten kan pengarna användas smartare.

Det är väl belagt av kriminologerna att det som avskräcker människor från att begå brott är risken för att åka fast och inte längden på ett eventuellt fängelstraff. Om samhället vill ha färre brott bör man därför ta pengar från kriminalvården och tillföra polisen.

Vi skall komma ihåg att det kostar 3369 kronor att ha en fånge i fängelse ett dygn. Att förlänga ett fängelstraff för en fånge med två år kostar alltså 2,5 miljoner kronor. För denna summa får man utan tvivel fyra heltidsanställda poliser i två år.

För det andra: Det nuvarande systemet skapar incitament hos den dömde att sköta sig.

Det är inte så att man glömmer bort den tid som finns kvar av fängelsestraffet efter att en fånge blivit villkorligt frigiven. Den som är villkorligt frigiven får en prövotid. Om ett nytt brott begås under denna prövotid så lägger man på den återstående strafftiden från den tredjedel som återstår.

Vi kan ta följande exempel: En person – P – begår ett brott och döms till fängelse i sex år. P blir villkorligt frigiven efter fyra år. Under prövotiden begår P ett nytt brott och döms till fängelse i två år. Man lägger därefter på två år som finns kvar från det tidigare straffet. Resultatet blir fängelse i fyra år för P.

Det nuvarande systemet ger på detta sätt kraftiga incitament för personer som P att inte begå nya brott.

För det tredje: Det finns starka humanistiska skäl att inte utdöma längre fängelstraff än nödvändigt.

På ett rent mänskligt plan finns det ett egenvärde i att inte ha allt för långa fängelsestraff. Det är mer humant att så fort det är möjligt försöka återföra en fängelsedömd person till samhället. Att ha människor inlåsta i onödan är bara destruktivt.

Av dessa tre skäl vill vi uppmana Liberalernas landsmöte att rösta ned motionen om att avskaffa det nuvarande systemet om villkorlig frigivning.

 

David Hall, advokat och delägare Advokatfirman Två Lejon

Filippa Forsberg, jur kand, Advokatfirman Två Lejon

By |2017-11-17T08:44:24+00:00november 16th, 2017|2 Lejon|0 Comments

Att kasta första stenen på nämndemän-  en märklig berättelse om en dom angående uppehållstillstånd

Den något krystade rubriceringen baseras på medias rapportering över amatördomarna till nämndemän som i Förvaltningsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen, (Mål nr UM 2281-17) i maj i år gjorde bort sig fullständigt och uppenbarligen dömde emot svensk lag med en uppmaning till lagstiftaren i domskälen:

”Som en fingervisning till lagstiftaren om att det i denna typ av fall snarare bör beviljas permanenta uppehållstillstånd finner migrationsdomstolen att Makarna X (vår ändring), oaktat lagtextens ordalydelse, ska beviljas var sitt permanent uppehållstillstånd.”

 För kännedom finns numer en lag som kallas begränsningslagen som bland annat anger att ett uppehållstillstånd till följd av synnerligen ömmande omständigheter ska vara tidsbegränsat och bestämmas till 13 månader.

Texten i domskälen andas i det närmaste ett medvetet obstruerande och man ser framför sig tre politiska vildar eller fanatiker som önskar göra karriär på uppenbart lagtrots med basen i någon slags omtanke.

Mycket riktigt konstaterar också rättens enda lagfarna domare i den skiljaktig mening som finns bilagd domen att:

”Det nu meddelade avgörandet strider rent objektivt mot av Sveriges riksdag fastställd lag och utgör även ett tydligt avsteg från domareden i 4 kap. 11 rättegångsbalken.”

Och som sig bör inledde JO en förundersökning, amatörerna stängdes av och dömdes sedan för tjänstefel, trots att de i förhör bedyrat att de inte förstått att domen som de inte författat (sådant görs regelmässigt av notarie och domare) och heller inte fått föredragen för sig stred mot svensk lag.

Så kanske berättelsen skulle ha slutat om nu inte JO tänkt en vända till. I beslut Dnr 4068-2017 av den 13 oktober i år anger JO i huvudsak att förundersökningen mot nämndemännen läggs ned eftersom punkten 4 i övergångsbestämmelserna till begränsningslagen kan tolkas på sådant sätt att migrationsdomstolen i ett fall som förevarande inte ska tillämpa begränsningslagen och att bestämmelsen redan uppfattats på det sättet i flera andra avgöranden.

JO avslutar med att ange att det finns skäl för lagstiftaren att se över utformningen av lagen, varför ett exemplar av beslutet skickas till Justitiedepartementet.

RIDÅ! Vilken tur att den lagfarne domaren och media inte fick avgöra nämndemännens eventuella tjänstefel. Fel verkar ha blivit rätt. Det uppenbara lagtrotset, som sannolikt inte var det men ändå, slutade i en uppmaning från JO till lagstiftaren.

Fallet för tankarna till Hjälmar Söderbergs uttryck: ”Det finns saker som man måste vara fackman för att inte förstå” och det är inte utan viss ödmjukhet man inser att det kan vara svårt att vara domare ibland.

Vi är något kluvna till nämndemäns vara eller icke vara i svenska domstolar, men alldeles oavsett vad man tycker om detta så måste väl ändå en viss rim och reson användas i eventuell kritik av systemet.

Vi är övertygade om att det stora flertalet nämndemän gör en tämligen storstilad insats, en insats som från början syftade till insyn i maktens korridorer kanske med korruptionshämmande effekter som följd eller i vart fall att folket skulle få insyn i de slutna rum av sekretess där besluten tas. Och detta mot ganska blygsam ersättning.

Vi tror också att det stora flertalet nämndemän försöker läsa på och sätta sig in i den materia som de ska döma över och att det i detta nog tacksamt tas emot råd från både notarier och domare.

Vi har nog däremot aldrig, förrän nu, varit med eller hört om nämndemän som påstås skriva domar såsom uppenbart lagtrots.

I avvaktan på någon form av beslut om huruvida vi fortsättningsvis ska ha nämndemän i svenska domstolar bör vi nog fundera kring vilka möjligheter till kunskap vi ger nämndemännen och i vilken form.

Flera nämndemän vittnar om bristfällig utbildning tillhandahållen av Domstolsverket och till och med en bristande förståelse för hur en överläggning till dom går till och på vilket sätt man ska få ta del av domskälen innan dom meddelas. Än mindre verkar nämndemännen få utbildning i det ansvar som man som nämndeman riskerar att åläggas.

Vore det inte en början, att försöka se till att liknande domar som vi nu belyst och som kan aktualisera tjänstefelsansvar inte uppstår? Eller ja, som domen skulle ha blivit om nu inte JO lagt sig i.

”Man vill inte vara den man är. Man vill vara den man inbillar sig att man kunde ha blivit.”- fortsätter Söderberg.

Vi inbillar oss att systemet med nämndemän har en viktig funktion och är tämligen bra men kan bli mycket bättre. Men det förutsätter kanske mer morot än piska.

Vi inbillar oss också att man ödmjukt bör vara adekvat försiktig med att peka ut nämndemän som potentiella brottslingar, kanske baseras det på kunskap som man inbillar sig att man skulle ha haft men inte har.

 

Carlberg/ Holm

By |2017-10-31T09:37:40+00:00oktober 17th, 2017|2 Lejon|0 Comments

Hockeyspelaren Lilja borde en domstol inte ens bedömt

Detta har enligt domstolen hänt och det stämmer väl med inspelningen av händelsen:

Jakob Lilja utdelar ett kraftigt slag med båda händerna med klubban mot Jens Olssons oskyddade nackparti bakifrån när pucken inte är i närheten. Slaget fällde Jakob Lilja till isen och medförde veckolång smärta.

Efter att ha tagit del av domskälen där Lilja döms för misshandel kan vi konstatera att domstolen anför några huvudsakliga skäl.

– Lilja har förstått att hans handlande skulle kunna orsaka smärta.

– Lilja har genom sitt handlande agerat utanför det idrottsrättsliga samtycket i allmänhet och det generella samtycke till våld som Jens Olsson har gett genom att delta i matchen.

Det första skälet är lätt att förstå. Genom att ge sin motståndare en cross-checking mot ett oskyddat nackparti orsakar man sannolikt smärta och det vet man om. I detta fall var det dessutom i en situation när pucken inte var nära och det ser ut som att Olsson, möjligen på grund härav, var helt oförberedd på våldet.

Det andra väcker däremot en del frågeställningar.

Domstolen anför att en ishockeyspelare anses samtycka till våld inom ishockeyns regelverk, d.v.s. exempelvis hårda tacklingar. Vidare anför domstolen att inom ishockey anses samtycket även sträcka sig till sådant som visserligen är otillåtet enligt ishockeyns regelverk, men som inte strider mot spelets idé. Det tillåtna handlandet anses vidare, i enlighet med läran om s.k. social adekvans, avse sådana gärningar som med beaktande av spelets regler och idé är att betrakta som tillåtna risktaganden.

Det angrepp som Jakob Lilja har utsatt Jens Olsson för är inte tillåtet enligt ishockeyns regelverk. Angreppet strider dessutom helt mot spelets idé. Det kan enligt tingsrätten inte heller med beaktande av spelets regler och idé anses röra sig om ett tillåtet risktagande från Jakob Liljas sida; i synnerhet inte som pucken var sex-åtta meter bort när slaget utdelades. Jakob Liljas gärning går därför utöver vad som ryms inom det generella samtycke till våld som Jens Olsson har gett genom att delta i matchen. Det är uppenbart att Jakob Lilja har insett detta.

För oss som tittar på idrott regelbundet är idrottsliga övertramp tyvärr inget ovanligt. Vi rodnar åt Zidanes skalle i bröstet på Materazzi till följd av sydländska förolämpningar, vi kanske ler i mjugg åt Ulf Samuelssons stenhårda tacklingar i knähöjd på kaxiga Kanadensare och vi tycker nog att Tie Domi fick vad han förtjänade i en antal matchers avstängning för en knockout på samma Samuelsson när han tittade bort. Allt detta leder till risk för skada och vågar vi påstå ligger helt utanför samtycket i att delta i en match. Eller gör det verkligen det?

Det är inte mycket vi hört från Samuelsson och Materazzi. Har de på något sätt kanske väntat sig ett angrepp såsom i farans riktning? Kan det vara så att dom faktiskt har en inte helt oskyldig provocerande del i händelseförloppet? Har Olsson genom sin kamp i matchen tillsammans med Lilja kanske haft att räkna med våld av det slag som Lilja nu döms för?

Det är så klart inte enkla frågor, men vi vill hävda att gränsen för våld inom idrott med hänsyn till hur det nu kommit att bli, ligger klart bortom det våld Olsson nu utsatts för. Detta särskilt med hänsyn till hur praxis utvecklats i förhållande till andra händelser. Se t ex Suárez bitningar. Betänk då att samtliga historiska idrottsliga övervåldssituationer har åklagare haft full möjlighet driva talan mot, utan anmälan. Har verkligen inte Olsson haft att räkna med visst övervåld?

Men i en tid som denna, när allmänna domstolar används som en slasktratt för alla de händelser som samhället inte orkar ta i tu med själv eller inte vet vad tusan man ska göra med så är vi inte förvånade.

Domstolarna hamnar i bedömande av situationer som domstolar inte ska bedöma. Det är då det blir konstigt och fel.

/ Carlberg, Hall & Sörlien

 

 

By |2017-10-30T16:05:06+00:00mars 31st, 2017|2 Lejon|0 Comments

Svenska häktningsregler är en skam

De långa häktningstiderna är en skamfläck i det svenska rättssystemet och en av de största utmaningarna i advokatyrket. Ens klient ställs efter några dygn som anhållen inför en häktningsdomare. Utredarsidan kan ha arbetat med ärendet under lång tid och besitter naturligtvis en mängd information som inte redovisas till den misstänkte eller dennes försvar. Utredarsidan kan undanhålla information från den misstänkte med hänsyn till reglerna om förundersökningssekretess.

Den misstänkte och hens försvarsadvokat har ett enormt informationsunderskott inför den för klienten viktiga häktningsförhandlingen. I bästa fall har en kort beskrivning angående brottsmisstankarna delgetts den misstänkte och dennes försvar någon timme före förhandlingen men alltför direkt vid förhandlingen. Detta ger försvararen små eller rent av inga möjligheter att skaffa motbevisning, undersöka klientens berättelse dvs ange motargument och förklaringar som kan fria klienten. Det är lätt att bli häktad i Sverige och ännu lättare att bli kvar i häkte under lång tid.

Det finns ingen yttre gräns för hur länge en person kan vara häktad. Detta förvånar många.

Att bli häktad innebär för många att räkningar inte kan betalas, att man mister sitt arbete, att partners och vänner vänder bort ryggen, att bostaden inte kan behållas då hyran uteblir och relationen till barnen tar skada

Även om hen i slutändan frias för brottet så kvarstår de negativa konsekvenserna av frihetsberövandet under lång tid. Många måste börja bygga upp sitt liv igen

Titta på SVT domstolen nu på tisdag den 21 mars 2017 där min f d klient Harriette Broman helt ostraffad kom att sitta häktat i nära 1,5 år för att drygt fyra år senare helt frikännas för de brott som hon suttit häktad för. Allt togs ifrån henne och nu bygger hon upp sitt liv igen men såren från vad den svenska staten utsatt henne för kommer aldrig att läka.

/ Sörlien

By |2017-10-30T16:05:11+00:00mars 19th, 2017|2 Lejon|0 Comments

När lagstiftaren genar på bekostnad av rättssäkerheten

Högsta domstolen meddelade idag den 15 mars 2017 i Ö 4833-16 ett beslut som bör få relativt stor betydelse för rättssäkerheten och sättet för hur lagstiftaren väljer att utforma lag.

X, som företräddes av undertecknad, dömdes i tingsrätten för att av oaktsamhet innehaft en tillståndspliktig laserpekare. Strålskyddslagen är, än så länge, konstruerad på så vis att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om krav på tillstånd för innehav av bland annat laserpekare. Regeringen har i strålskyddsförordningen meddelat att en stark laserpekare inte får innehas utan tillstånd. Starka laserpekare definieras bland annat genom en hänvisning till en standard framtagen av det svenska standardiseringsorganet SEK Svensk Elstandard. Denna standard kan köpas för 1091 kronor via SEK:s hemsida.

I det beslut som idag meddelades uttalar Högsta domstolen att eftersom den standard som ligger till grund för att en laserpekare ska anses vara stark, och som därmed är en förutsättning för straffansvar, enbart finns tillgänglig mot betalning skulle det strida mot legalitetsprincipen att döma X för innehav av laserpekaren.

Legalitetsprincipens huvudsakliga funktion kan enligt Högsta domstolen sägas vara att göra det förutsebart om straff kan följa på ett visst handlande. Enligt Högsta domstolen är en förutsättning då ”[…att den enskilda ska ha rimliga möjligheter att själv skaffa sig kännedom om regler som gäller.” Högsta domstolen menar att en grundläggande del av legalitetsprincipen därför får anses vara att gällande rätt finns tillgänglig för var och en utan något krav på betalning.

Högsta domstolens beslut väcker flera funderingar kring hur svensk lagstiftning är utformad och bevekelsegrunderna härför. En grundförutsättning för en fungerade rättsstat är enligt oss att alla människor ges samma möjligheter att tillgodogöra sig innehållet i gällande rätt. Det kan enligt vår mening aldrig vara godtagbart att lagstiftaren låter praktiska funktioner och kostnadseffektivitet, argument som ofta används för den lagstiftningskonstruktion som används i bland annat strålskyddslagen, gå ut över den enskildas möjligheter att överblicka gällande rätt. Ytterligare kan det ifrågasättas om ett system där det hänvisas till en standard på det sätt som för närvarande görs i strålskyddsförordningen alls kan anses vara effektivt då en eventuell ändring i en preciserad standard medför att en ändring i aktuell förordning måste göras för att den nya standarden ska gälla i straffrättsligt hänseende.

Efter Högsta domstolens beslut står det glädjande nog klart att den enskildas möjlighet att på ett enkelt och kostnadsfritt sätt skaffa sig kunskap om innehållet i gällande rätt är ett intresse som inte får åsidosättas. Förhoppningsvis kommer Högsta domstolens beslut påverka hur lagstiftaren agerar i framtiden såtillvida att förutsebarheten för den enskilda beaktas i än högre utsträckning än vad som görs idag, inte minst då det rör sig om användandet av blankettstraffstadganden.

Utgångspunkten i regeringsformen är att delegation av normgivningsmakt som innefattar frihetsstraff inte är tillåten. Vi vill mena att det finns anledning att betänka lämpligheten i att alls använda blankettstraffstadganden då det rör sig om normer innehållande frihetsstraff, inte minst då den utfyllande normen kommer från en lägre konstitution än regeringen och alldeles särskilt då den härrör från en privat standard.

Utöver att diskutera vilka effekter dagens beslut kan komma att få för normgivningen går det även att fråga sig vilka konsekvenser Högsta domstolens beslut får för redan utfärdade strafförelägganden och domar. Personer som dömts för brott mot strålskyddslagen genom att utan tillstånd inneha starka laserpekare har dömts genom tillämpning av en bestämmelse som HD nu uttalat står i strid med legalitetsprincipen och därför inte ska tillämpas.

Enligt oss är det en självklarhet att lagstiftaren aldrig ska tillåtas gena på bekostnad av rättssäkerheten. Det är upp till lagstiftaren att på ett tydligt, precist och för den enskilda lättillgängligt sätt definiera det kriminaliserade området för att så även definiera det straffria området.

 

/ Holm & Carlberg

 

 

 

By |2017-10-30T16:05:19+00:00mars 15th, 2017|2 Lejon|0 Comments