/Hockeyspelaren Lilja borde en domstol inte ens bedömt

Hockeyspelaren Lilja borde en domstol inte ens bedömt

Detta har enligt domstolen hänt och det stämmer väl med inspelningen av händelsen:

Jakob Lilja utdelar ett kraftigt slag med båda händerna med klubban mot Jens Olssons oskyddade nackparti bakifrån när pucken inte är i närheten. Slaget fällde Jakob Lilja till isen och medförde veckolång smärta.

Efter att ha tagit del av domskälen där Lilja döms för misshandel kan vi konstatera att domstolen anför några huvudsakliga skäl.

– Lilja har förstått att hans handlande skulle kunna orsaka smärta.

– Lilja har genom sitt handlande agerat utanför det idrottsrättsliga samtycket i allmänhet och det generella samtycke till våld som Jens Olsson har gett genom att delta i matchen.

Det första skälet är lätt att förstå. Genom att ge sin motståndare en cross-checking mot ett oskyddat nackparti orsakar man sannolikt smärta och det vet man om. I detta fall var det dessutom i en situation när pucken inte var nära och det ser ut som att Olsson, möjligen på grund härav, var helt oförberedd på våldet.

Det andra väcker däremot en del frågeställningar.

Domstolen anför att en ishockeyspelare anses samtycka till våld inom ishockeyns regelverk, d.v.s. exempelvis hårda tacklingar. Vidare anför domstolen att inom ishockey anses samtycket även sträcka sig till sådant som visserligen är otillåtet enligt ishockeyns regelverk, men som inte strider mot spelets idé. Det tillåtna handlandet anses vidare, i enlighet med läran om s.k. social adekvans, avse sådana gärningar som med beaktande av spelets regler och idé är att betrakta som tillåtna risktaganden.

Det angrepp som Jakob Lilja har utsatt Jens Olsson för är inte tillåtet enligt ishockeyns regelverk. Angreppet strider dessutom helt mot spelets idé. Det kan enligt tingsrätten inte heller med beaktande av spelets regler och idé anses röra sig om ett tillåtet risktagande från Jakob Liljas sida; i synnerhet inte som pucken var sex-åtta meter bort när slaget utdelades. Jakob Liljas gärning går därför utöver vad som ryms inom det generella samtycke till våld som Jens Olsson har gett genom att delta i matchen. Det är uppenbart att Jakob Lilja har insett detta.

För oss som tittar på idrott regelbundet är idrottsliga övertramp tyvärr inget ovanligt. Vi rodnar åt Zidanes skalle i bröstet på Materazzi till följd av sydländska förolämpningar, vi kanske ler i mjugg åt Ulf Samuelssons stenhårda tacklingar i knähöjd på kaxiga Kanadensare och vi tycker nog att Tie Domi fick vad han förtjänade i en antal matchers avstängning för en knockout på samma Samuelsson när han tittade bort. Allt detta leder till risk för skada och vågar vi påstå ligger helt utanför samtycket i att delta i en match. Eller gör det verkligen det?

Det är inte mycket vi hört från Samuelsson och Materazzi. Har de på något sätt kanske väntat sig ett angrepp såsom i farans riktning? Kan det vara så att dom faktiskt har en inte helt oskyldig provocerande del i händelseförloppet? Har Olsson genom sin kamp i matchen tillsammans med Lilja kanske haft att räkna med våld av det slag som Lilja nu döms för?

Det är så klart inte enkla frågor, men vi vill hävda att gränsen för våld inom idrott med hänsyn till hur det nu kommit att bli, ligger klart bortom det våld Olsson nu utsatts för. Detta särskilt med hänsyn till hur praxis utvecklats i förhållande till andra händelser. Se t ex Suárez bitningar. Betänk då att samtliga historiska idrottsliga övervåldssituationer har åklagare haft full möjlighet driva talan mot, utan anmälan. Har verkligen inte Olsson haft att räkna med visst övervåld?

Men i en tid som denna, när allmänna domstolar används som en slasktratt för alla de händelser som samhället inte orkar ta i tu med själv eller inte vet vad tusan man ska göra med så är vi inte förvånade.

Domstolarna hamnar i bedömande av situationer som domstolar inte ska bedöma. Det är då det blir konstigt och fel.

/ Carlberg, Hall & Sörlien

 

 

By |2017-10-30T16:05:06+00:00mars 31st, 2017|2 Lejon|0 Comments