Högsta domstolen meddelade idag den 15 mars 2017 i Ö 4833-16 ett beslut som bör få relativt stor betydelse för rättssäkerheten och sättet för hur lagstiftaren väljer att utforma lag.

X, som företräddes av undertecknad, dömdes i tingsrätten för att av oaktsamhet innehaft en tillståndspliktig laserpekare. Strålskyddslagen är, än så länge, konstruerad på så vis att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om krav på tillstånd för innehav av bland annat laserpekare. Regeringen har i strålskyddsförordningen meddelat att en stark laserpekare inte får innehas utan tillstånd. Starka laserpekare definieras bland annat genom en hänvisning till en standard framtagen av det svenska standardiseringsorganet SEK Svensk Elstandard. Denna standard kan köpas för 1091 kronor via SEK:s hemsida.

I det beslut som idag meddelades uttalar Högsta domstolen att eftersom den standard som ligger till grund för att en laserpekare ska anses vara stark, och som därmed är en förutsättning för straffansvar, enbart finns tillgänglig mot betalning skulle det strida mot legalitetsprincipen att döma X för innehav av laserpekaren.

Legalitetsprincipens huvudsakliga funktion kan enligt Högsta domstolen sägas vara att göra det förutsebart om straff kan följa på ett visst handlande. Enligt Högsta domstolen är en förutsättning då ”[…att den enskilda ska ha rimliga möjligheter att själv skaffa sig kännedom om regler som gäller.” Högsta domstolen menar att en grundläggande del av legalitetsprincipen därför får anses vara att gällande rätt finns tillgänglig för var och en utan något krav på betalning.

Högsta domstolens beslut väcker flera funderingar kring hur svensk lagstiftning är utformad och bevekelsegrunderna härför. En grundförutsättning för en fungerade rättsstat är enligt oss att alla människor ges samma möjligheter att tillgodogöra sig innehållet i gällande rätt. Det kan enligt vår mening aldrig vara godtagbart att lagstiftaren låter praktiska funktioner och kostnadseffektivitet, argument som ofta används för den lagstiftningskonstruktion som används i bland annat strålskyddslagen, gå ut över den enskildas möjligheter att överblicka gällande rätt. Ytterligare kan det ifrågasättas om ett system där det hänvisas till en standard på det sätt som för närvarande görs i strålskyddsförordningen alls kan anses vara effektivt då en eventuell ändring i en preciserad standard medför att en ändring i aktuell förordning måste göras för att den nya standarden ska gälla i straffrättsligt hänseende.

Efter Högsta domstolens beslut står det glädjande nog klart att den enskildas möjlighet att på ett enkelt och kostnadsfritt sätt skaffa sig kunskap om innehållet i gällande rätt är ett intresse som inte får åsidosättas. Förhoppningsvis kommer Högsta domstolens beslut påverka hur lagstiftaren agerar i framtiden såtillvida att förutsebarheten för den enskilda beaktas i än högre utsträckning än vad som görs idag, inte minst då det rör sig om användandet av blankettstraffstadganden.

Utgångspunkten i regeringsformen är att delegation av normgivningsmakt som innefattar frihetsstraff inte är tillåten. Vi vill mena att det finns anledning att betänka lämpligheten i att alls använda blankettstraffstadganden då det rör sig om normer innehållande frihetsstraff, inte minst då den utfyllande normen kommer från en lägre konstitution än regeringen och alldeles särskilt då den härrör från en privat standard.

Utöver att diskutera vilka effekter dagens beslut kan komma att få för normgivningen går det även att fråga sig vilka konsekvenser Högsta domstolens beslut får för redan utfärdade strafförelägganden och domar. Personer som dömts för brott mot strålskyddslagen genom att utan tillstånd inneha starka laserpekare har dömts genom tillämpning av en bestämmelse som HD nu uttalat står i strid med legalitetsprincipen och därför inte ska tillämpas.

Enligt oss är det en självklarhet att lagstiftaren aldrig ska tillåtas gena på bekostnad av rättssäkerheten. Det är upp till lagstiftaren att på ett tydligt, precist och för den enskilda lättillgängligt sätt definiera det kriminaliserade området för att så även definiera det straffria området.

 

/ Holm & Carlberg